Tung dag

Begravning idag. Vad ska man säga annat än att det känns tungt. Väldigt skönt att solen skiner just idag..

När det är för sent

Sitter på trappan till huset. Tankarna är långt borta o ändå nära. Tänker på mamma. Min älskade lilla mamma, som kämpade så tappert mot sin demens, bröstcancern, brutna lårben, hjärtsvikten, åderbrocken o de utslitna knäna. Hennes kamp är nu över o hon har äntligen fått frid o vila. Natten till igår försämrades hennes tillstånd o hon blev medvetslös. Jag fick in pappa i en taxi tidigt på tisdagsmorgonen. Vi kom dit strax efter 6 o redan vid åtta var allt slut. Mamma, att se dig i livet på morgonen o sedan ngr timmar senare se dig död.. Det var overkligt o kändes som en film. Jag stod där vid fotänden o väntade på att du skulle dra in efter luft, att ögonen skulle öppnas o att du skulle säga ngt som typ "usch, vilken mardröm jag hade". Men du låg där, så stilla o så lugn. Och allt är nu för sent. Jag hoppas att du kände att jag älskar dig, trots att jag inte sa det så ofta. Alla somrar o helger som vi, du och jag, "järngänget" åkte till landet i ur o skur. Livrädda för åska men ändå starka tillsammans. Nu är det jag o Thelma som får fortsätta att åka ut men numera blir det inte i vilket väder som helst o jag vill helst inte heller komma fram o det är mörkt. Jag har väl blivit bekväm.

Jag är ledsen att du aldrig fick se den fiina fasaden men jag är glad att du slapp se min grusgrop. Jag är ledsen att du inte får vara med o bestämma sträckningen på stänslet men jag är glad att du slipper se hur eftersatt trädgården är nu. Jag saknar dig så ofantligt mycket, även om demensen hade tagit dig för länge sedan o bara lämnat kvar ett skal som såg ut som du. Jag är tacksam att du fått slippa ifrån den värld som du levde så många år i, befolkad av sedan länge döda människor, o dina hemska mardrömmar o dina syner som ingen av oss varken kunde dela, förklara eller förstå. Men trots att jag känner lättnad för din skull så finns den oändliga saknaden o sorgen där o jag är bara i början av den vägen. Döden är så oåterkallelig. Den är ett faktum som inte förändras ngr timmar senare utan det tillståndet är detsamma hela tiden. Nu lever jag i ett hus som är 98% du. Klarar jag det utan att fullständigt gå under i sorg o saknad... då klarar jag nog det mesta.

Mamma

Står o ser ut genom köksfönstret i Torpet o tänker på mam. Det är så sorgligt att hon inte är här i år. Träffade henne i fredags o visade bilder från ombyggnationen, Thelma o lite blommor. Jag tror inte hon visste vad det var för hus o att det är hennes blommor som jag försöker vårda ömt. Kanske hon kände igen Thelma. Kanske.

Förra året jobbade hon som en liten gnu här ute. Ibland kan jag tänka att hon kanske visste att det inte skulle bli så mkt mer. Saknar henne så mkt. När jag ser henne nu är hon så liten o hopsjunken. Och det är inte min mamma - det är bara skalet som ser ut som hon men det som finns där inne... nej, det är inte min mor. Min driftiga mamma som visste allt. Som var bättre än vilket uppslagsverk som helst. Hon som höll ihop sin stora familj av barn, barnbarn o barnbarnsbarn. Hon var sambandscentralen, höll koll på vem som var sjuk/ledig/bortrest när, var o hur länge. Ödet känns så elakt ibland. Och jag kan tvivla stort på mig själv; klarar jag att ro runt Torpet ensam? Nu renoveras fasaden o det va inte en dag för tidigt men invändigt behövs det oxå göras saker o nya möbler behöver anskaffas... Ja ja, jag får ta en sak i taget. Tar jag det på fem år så behöver det kanske inte bli så blodigt...

Städning

1a våren utan mam. Inget naturligt uppslagsverk att tillgå för att få vägledning o demo om hur man beskär eller lagar mat eller bakar bröd. Jag nämnde för henne att vi givetvis ska åka ut över en dag så hon får se sig omkring men det blir ingen övernattning - det är vi nog överens om. Jag märker att det inte är aktuellt att fråga henne om ngt som handlar om odling för hon minns inte o jag vill inte att hon ska känna sig obekväm med att inte kunna svara.

Idag, i Torpet, har jag tagit bort lövtäckningen på rosorna. Även bubbelplasten togs bort. Krattade bort den tjocka men torra mattan av löv under lönnarna i slänten. Det blev så fint. Som avslutning beskar jag kraftigt svartvinbärsbusken på framsidan av lagårn.