Brutna löften

Någon gång i julas lovade jag mig själv att för varje tygbit som hittade sin väg in i mitt liv för att stanna där, så skulle jag göra av med minst två tygbitar. Helt enkelt för att mängden textilier skulle bli hanterlig. Jag har brutit det där löftet flera ggr om men jag FÖRSÖKER att tänka på det. Typ hela tiden. Jag kan inte förmå mig till att sälja något men jag ivrar för att ge bort tyger till den som ska göra om hemma t.ex, eller sy något till sig själv eller andra. Jag har insett att Tradera är en källa till mycken glädje men att det går förskräckligt fort att få tag på det där tygstycket eller klänningen - det är bara ett klick bort - det gäller att tanken hinner ifatt handen innan jag köpt mig ännu ett stycke textil som, i slutänden, ska innebära att två andra textilier byter skepnad.

Halsband av trasig armbandslänk

Av min mamma får jag allsköns spännande saker som hon rensar ut ur sina skåp och lådor. Det är textilier, kläder, smycken, knappar, spetsar, band etc. Jag tar tacksamt emot allt. Tror faktiskt inte att jag ratar någonting - det finns alltid användning för allt någon gång.

Den här armbandslänken kommer från hennes lådor. Den var trasig och låg mest och skräpade. Den har legat länge hos mig också innan jag kom på att jag kunde omvandla den till ett halsband. Jag är nickel- och kromallergiker så för säkerhetsskull har jag dragit två-tre lager ofärgat nagellack över baksidan av länken. Jag vet nämligen inte vad det är för material i länken och vill inte riskera någonting.

Jag har använt lintråd och enkla pärlor i blått och ofärgad plast för att ge halsbandet en bra avslutning.

Vår

En dag i april åkte jag och särbon till Torpet. Det är alltid lika spännande varje vår att se om huset står kvar och att allt ser ut som det ska göra efter vintern. Vi tog våra kameror och hittade ett litet porlande dike som vi riktade in oss på. Jag älskar vatten som porlar i diken - det är väldigt mycket vår över det.

Dockkläder

Jag har aldrig sytt dockkläder. Med en mamma som alltid försåg sina yngre döttrar med kläder till dockorna så behövdes inte det. Min storasyster, däremot, hon sydde och virkade jättemycket till sina dockor men vi småsystrar fick aldrig låna de kläderna. När mina syskon blev vuxna och så småningom fick egna barn, så fick dom min lillasysters och mina dockor och kläderna försvann. Jag har bara en docka kvar från när jag var liten men hon, stackarn, hade bara en kort koltklänning och en kortärmad jacka. Inte mycket till kläder ens för en docka.

På 90-talet köpte jag dockmönster från ICA-kuriren och nu i april sydde jag min första dockdräkt. Det blev en mysoverall av tygrester. Min docka, Bella, ser riktigt välklädd ut numera där hon står i mitt köksfönster.